Nä, inte katten Elsa.
Jag har en väninna som också heter Elsa. Hon är 80+. Magnifik och en stor personlighet. Hon grät när vi kom och hon grät när vi körde. Varför? Ja, säg de´. Vi hade ju inte setts på sju år.
Hon älskar att prata och tar även en whisky ibland. Eller man säger små nätta men tätta.
Då kommer hon i berättartagen och har man varit servitris på flera anrika restauranger i Dalarna så har hon upplevt mycket. En del berömdheter har hon passat upp och även fått gåvor.
Ja, hon är fängslande och har bjudit på många gormémiddagar. När vi dök upp på gården var
drinken uppslagen och sedan var det bara att sätta sig vid kaffebordet. Oj, oj, oj.
När man kommer på infarten så det
första man ser är Siljan i all sin skönhet. Men hela byn andas Dalarna med alla dessa små stugor som ligger utspridda.
Låg en gång i vilstolen och filosoferade att Gud /!/ hade sträckt ut och öppat sin hand och då hade alla röda lador fallit ner på jorden huller om buller i Vikarbyn.
Kvällen blev lång och ljuvlig. Mannen och jag traskade hem till Sätergården som låg på en kulle med fantastisk utsikt. Vi hade inte behövt rulla ner rullgardinen eftersom det var ljust nästan hela natten.
Detta kan tyckas smått när man jämför med många som semestrar i hela världen. Vi njöt verkligen under resans gång och speciellt av att vi fick uppleva detta ännu en gång.
Oj, vilken omtumlande känslig dag. Nu måste vi se till att få lite nattsömn för imorgon måste vi bara köra Siljan runt.
Kram från mig till dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar