Leta i den här bloggen

söndag 9 juli 2017

Skriver för livet.
Varför? Jag och många med mig har nog haft samma tanke. När jag nu är en bit över pensioneringen så ska jag göra ett försök i alla fall.
Att skriva ner det jag minns, stanna upp och reflektera över meningen med mitt liv tror jag kommer att kännas bra.
Jag har just läst att ”varje människa är i sanning unik och ”oersättlig” och varje liv måste väl vara värt att skildra. Sagt och gjort.
Kanske kommer mina barn och barnbarn läsa detta en gång i tiden.


Nu sitter jag på balkongen, har just fyllt 71 år och mår så hondans bra . Balkongen är inbyggd och ligger i Ängelholm. Här tillbringar jag mycket tid av dagen /foto/
Naturligtvis tänker jag mycket på förr i tiden. Eftersom mina föräldrar inte finns i livet längre och jag inte har fått några syskon, så får jag ofta själv dra mig till minnes och drömma mig tillbaka.
Signe o Nisse/mor o far/ träffades när Signe var och hälsade på sin syster Clara som arbetade på samma gård som piga, och där var Nisse anställd som dräng.
Då han mjölkade korna som gick på bete uppenbarande sig Signe på fältet. Nisse kunde inte se något eftersom kon var i vägen, utan han skymtade endast ett par vackra spiror. Med hög röst undrade han vem dessa bruna vackra ben tillhörde..Tadda, tadda, så dök hon upp på rätt sida av honom. Långt mörkt hår och förmodligen en svag rodnad på kinden kunde sätta vilket pågahjärta som helst i brand. Och det brann visst till!!Signe hade inte fyllt 18 år när jag kom till världen den 19 juni. De gifte sig den 9 juni på pastorsexpedition i Linderöd där hon var ifrån. På den tiden fick den som inte fyllt 18 år skriva till ”kungs” som de sade då. För att få beviljat giftermålet.  etc etc ......

Detta började jag med för sex år sedan och det vette 17 om jag blir klar.  Jag beskriver om hur vi hade det då. Själv har jag alltid undrat över vissa saker i min barndom.
De som skriver dagbok har en väldig tillgång till dem senare i livet. 
Jag sitter som sagt mycket på balkongen och filosoferar. Det kommer en del bilar som av olika anledning bestämmer träff med någon just nedanför min utsiktsplats. Ibland fantiserar jag men ibland stämmer nog min fantasi med verkligheten.
I lördags avhandlades ett bilköp. Spekulanten hade sin fru och son med sig. Förmodligen var det sonens första bil. Det knackades och synades både ute och inne på objektet. Även en provkörning gjordes. Äntligen bestämde far sig för att den skulle sonen ha. Stolt som en tupp körde han eller kröp ut från parkeringen i egen bil. Han satt vid ratten stolt som en tupp och ett leende på läpparna. Föräldrarna skjutsade försäljaren i sin bil. Jag belönade mig med en kopp kaffe till efter att ha följt köpet.
Idag följde jag ännu en scen.  Där tog min fantasi slut. Jovisst har jag annat att göra men oftast sitter jag och tittar ut samtidigt som jag avnjuter en dagens.



Jag och min kusin Kristina med män tog en tripp till Uddevalla i förra veckan. Endast en dag.
Vi hade pratat länge om att hälsa på en annan kusin. Rolf som just fyllt 80 år. Han bodde mitt i skogen och det är en gåta fortfarande att vi hittade fram. Tack GPS. En kvinna med pipig röst som ofta kommenderade att vi skulle ta en U-sväng. "Skit på dig kärring sa vi till sist till henne."
När vi krånglat oss ur baksätet så skrek han då han såg oss. Det var som att se hans gamla mostrar påstod han. Tack för den. Vi som hade piffat till oss med både rouge och läppstift.

Det blev en fantastisk eftermiddag. Först en Skånsk kalops och till kaffet en bohuslänsk ostkaka. Avskedet blev intensivt. Man vet aldrig var vi träffas nästa gång. Han stod på trappan och höll i skånska flaggan som vi köpt med oss. Till sist såg vi bara något som vajade för vinden.  Jag tror att vi drabbats av "mundiarè" alla tre. Puh!

Besökte min dotter några sköna dagar i veckan. Tänk att ta dagen som den kommer. Gå i en zingoallaklänning och vara lös och ledig. Tog vårt dopp i sjön. jagade några snokar och mygg men annars "bara vara" är underbart. Det är så härligt att känna sig väntad och välkommen. Eget rum med badkappan hängande på dörren, tofflor som jag kan gå ut och in i. Varje gång jag träffar mina barn så kan vi prata både djupt och humoristiskt. En härlig känsla i hjärtat.                            




och nu ska mannen och jag ut på en liten semestertripp igen. Ska försöka att vara lite kreativ med kameran. Det är bilder man stöder sitt minne på och tur är det. Sa jag vad jag hette?



Var och hälsade på nya husägaren som fixade till sitt växthus.





Önskar er en fortsatt skön sommar. Lata dagar och en bra bok i hängmattan.



Inga kommentarer: