den 2 mars 2014.

Idag var det till att gå upp tidigt.Vasaloppets start ville man inte missa. Det är nästan som myrornas krig på TV när man ser det uppifrån.

Helt fantastiskt. Satt och kollade när de intervjuade deltagare..Vilken brokig samling. Såg ett gäng som åkte där den ene killen inte hade några ben!! Vilken livslust och glädje som han utstrålade.Ja, så blev man gråtmild igen

 Två killar som hade samma skidor. Otroligt att de bara orkade. Alltså är de verkligen vänner vid hemfärden är bara det en bedrift.

Man har ju spelat mix bowling med sin man. Att vi inte ströp varandra.
Snacka om att hata och älska ligger nära varandra.

Hittade ett gammalt kort där jag inviger mina julklappsskidor med Sonja och Leif.  Han hade inte fått några men vi delade glatt med honom. Då fanns det inga kläder för sådant väder. När man kom hem hängde mor upp vantarna som blev en halv meter,  tyngda av vattnet. Hon hängde dem ovanför spisen och där hängde de och droppade och fräste medan jag satt vid köksbordet och följde torkprocessen.
Ni kan tro det smakade med varm chokladmjölk gjord på riktigt kakaopulver.
Kan det vara så att grunden till mina bruna fettceller lades där och när middagen ofta bestod av stekt fläsk?

I ett par dagar har jag känt mig halv. När solen lyste upp ens tillvaro då blev det fart på käringen. Typiskt kvinnogöra: putsade fönster, bytte gardiner och bakade.
Jaja, mannen gjorde vid i grytskåpet och sen blev det puts av väggar i duschen. Det syns förstås inte utifrån men jag blev glad att slippa krypa upp och ner. En rörlig Toyboy är vikt för markjobb.

och nu har det varit bokrea. Blundar då jag svissar förbi bokhandeln och går hem och tittar i min egen bokvrå vad jag inte har läst.
Trots detta så blev det boken om Ranelid och Siw Malmqvist. Det är alltid roligt att läsa om platser som man besökt någon gång och Siw hörde man historier om redan då hon besökt dansbanor runt Landskrona där jag också dansade. Det var då det.





Det var då det... alltså i somras när jag svärmade i skymningen med handväskan